Nu var det länge sen, väldigt länge sen..
Vet inte riktigt vart man ska börja, men det har varit väldigt mycket som har hänt, sen sist jag blogga, och om jag fick bestämma så önskar jag att det aldrig hänt, men nu är vi här och måste göra det bästa av det som är.
Det sista jag skrev här på bloggen var om min far och hans operation, som gick bra och det gick även bra att se till att hans hund Alex kom till dom gröna ängarna fast det är det sista man vill göra så fanns det inga alternativ än det:(
Men nu är det som det är och det ända man kan göra är att gå vidare, något jag har gjort, och förra året och även iår har det varit körigt i mitt liv. Å jag tror att jag har tappat bort mig själv lite, för jag vet inte vad jag håller på med emallanåt.
Det kan lätt bli så när man inte stannar upp och tittar, och då menar jag verkligen tittar, för många känslor är undanträngda, och dom ska komma upp till ytan en dag, är det då någon som kommer att va där när jag bryter ihop? För det är mycket där nu, allt som har varit med min häst, min syster med familj, mina egna tankar, det är mycket att bära på, och som egentligen skulle behöva komma upp till ytan, men jag är rädd att om jag släpper på ventilen så exploderar det, å det är inte bra.
Nu undrar ni säkert vad det är med hästen, jo han har sammanväxta kotor i ryggen, och efter att ha varit på strömsholm fram och tillbaka för behandlingar så blev han friskförklarad. Han var frisk i 3 veckor, jag trodde jag skulle bryta ihop, gjorde inte det, utan åkte till Åsa Frykman och ultraljuda ryggen och den prognosen var dyster, jag fick frågan om jag ville ha honom utdömd eller om jag ville ge honom en chans till, jag gav honom en chans till, idag är ryggen symtomfri en så länge, men det gnager i mitt huvud varje dag jag rider eller tömkör, så kollar jag hur han är, vad han gör, och undrar är han frisk? Han fungerar fortfarande, men mina tankar är nåt helt annat, för jag älskar denna häst, så mycket, så det sista jag vill är att ta bort honom, men vi jobbar på för att så länge det är bra så är det bra, annars måste man ta beslutet, och det är bara jag som kan göra det:(
Min syster familj, ja när ska det sluta, om jag kunde så skulle jag stoppa tiden, dra tillbaka den till tiden när det var problemfritt, men det går inte. Det har varit så mycket att det går inte att få ner på pränt, för det är mycket, och jag kan säga att vara en närstående är svårt, svårt att kunna hantera alla deras känslor och hopplöshet, och samtidigt va den som är där och stöttar alla. Å att kunna prata med ett barn, som har så många saker igång i huvudet, ja det är en utmaning kan jag lova. Det ända jag kan göra är att försöka hålla en distans till det,även om det är svårt, det är svårt att inte ta till sig, för det är inte riktat mot en, men det är svårt, för det ända man vill är att krama om och ta bort allt det som gör ont. Men jag har lärt mig att man kan inte ta bort det onda åt någon annan:( Hur tar jag det? Jo, bra eller inte bra, ibland skulle jag vilja att nån bara tog det åt mig, tog bort mina känslor, för det är jobbigt att ha känslor i vissa fall...
Jag är stark, men ibland skulle jag vilja va svag också:(
Ta vara på varandra:)
Ja du ystra vi kan väll lämna in nyckeln ta nästa tåg och åka till slut stationen:)! Där vi börjar ett nytt liv!!! Men vi har lärt oss lite på denna krokiga väg att ensam är inte stark:)!!
Har läst lite nu och av det jag sett så förstår jag inte hur ni orkat! Varken du eller Anna! Ni är starkare än både ni och många andra tror vill jag säga.
Livets väg är inte spikrak, det är många kringelkrokar på den och många omvägar. Det verkar som ni fått en resa på alla dessa omvägar och kringelkrokar... Men jag tror att det är ni som är vinnarna i alla fall.
De som bara glider runt på en räkmacka vet inte vad det vill säga att slå till från underläge. Att hela tiden få kämpa för det man tror på och för att de runt en ska må bra.
Ni har fått kämpa! Rejält. Kampen är nok inte over ännu, men när den är slut står ni som vinnare. Så ge inte upp! Aldrig.
Storkramar Synnöve.
