csintalan

Idag hade vi möte på råd & stöd, och det var ett efterlängtat möte för min del, även om det är jobbigt så är det skönt att ha dom. Det får en att se på saker, på andra perspektiv, även om jag själv tycker att jag är duktig på att se saker på olika sätt, så är det bra att ha någon som kan påpeka ett annat sätt att se det.
Jag har ju inte (än ska jag väl säga) brustit på mötet, fast det har varit nära många gånger, å jag måste säga att jag är så stolt över dom att dom visar sina känslor. Jag känner att om jag brister då kommer det att brista rejält, och det klarar jag inte, jag vill inte få den ångesten som gör att jag inte kan andas, då rummet blir litet och paniken kryper på. Fick det när jag bodde på brunnegatan, och den känslan, obehaget, vill jag inte känna igen, fick en liten attack av det en gång påväg till jobbet. Straxt efter att mamma dog, då jag fick svänga av E22 för att jag inte kunde sluta gråta, känslan av att inte få luft, känslan av att det är nåt fel på en, nej tack jag avstår, bättre att ha det ned stoppat i ryggsäcken så länge det går, å det finns mycket med plats kvar.

Jag önskar många gånger att jag hade min mamma att prata med, nu har jag ju inte det, och det är så svårt ibland att inte ha henne kvar.
Jag saknar henne enormt mycket och det gör så ont när saknaden kommer:(