Orken sinar!
När vägen blir för krokig, då önskar man att den kunde plana ut sig och bli rak, men tydligen så tycker herren där uppe att vi inte är prövade tillräckligt, så han kör ett varv till:(
Vad är det som gör att man blir så prövad genom livet??
Tänk om man ibland kunde tänka på andra, hur dom känner sig, hur dom mår, hur dom blir sårade?
Jag vill inte låta negativ, men varför blir det så att man bara tänker på sig själv när man mår dåligt, tänker man inte på dom som står och tittar som känner sig så maktlösa, att hur dom än vrider och vänder på sig så kan man inte hjälpa för dom ingen hjälp vill ha, eller är det så att dom inte vet hur dom ska få fram sitt budskap, vad det är som trycker dom?
Jag vill så gärna ta det onda och kasta det så långt bort det går, men när jag inte får tillgång till det onda så kan jag ju inte hjälpa:(
Vill bara att lugnet ska infinna sig så min syster får lite ro i sin själ, och henne familj får det lugnt..:))
Vad är det som gör att man blir så prövad genom livet??
Tänk om man ibland kunde tänka på andra, hur dom känner sig, hur dom mår, hur dom blir sårade?
Jag vill inte låta negativ, men varför blir det så att man bara tänker på sig själv när man mår dåligt, tänker man inte på dom som står och tittar som känner sig så maktlösa, att hur dom än vrider och vänder på sig så kan man inte hjälpa för dom ingen hjälp vill ha, eller är det så att dom inte vet hur dom ska få fram sitt budskap, vad det är som trycker dom?
Jag vill så gärna ta det onda och kasta det så långt bort det går, men när jag inte får tillgång till det onda så kan jag ju inte hjälpa:(
Vill bara att lugnet ska infinna sig så min syster får lite ro i sin själ, och henne familj får det lugnt..:))
Efter stormen kommer lugnet säger dom:(
Ja efter stormen kommer lugnet, stämmer inte i verkligheten, för det känns som om denna dom gjorde så att man känner sig mer maktlös än man gjorde innan. Det verkar som att det släppte ut nåt annat i atmosfären, som har liggat och pyrt. Det känns som om hopplösheten infanns sig med ett stort brak, att vad, hur ska man handskas med känslorna som kom som ett brev på posten!
Man hakar upp sig på saker som är obefintliga men som känns som stora, stora saker som inte fungerar fast man vill att det ska fungera. Hur svårt ska det vara att göra det man blir bedd att göra, men dom sakerna blir svåra att göra när inte hjärnan hänger med, man fastnar i ett läge där hjärnan går på tomgång, du hör vad dom säger men det kopplar inte för det är fullt, det är fullt att du inte hittar någon väg ut, förutom en väg som är helt ologisk i alla andras öron, för det du säger hänger inte ihop med verkligheten. Det du vill göra kan fungera men man måste har ekonomi för det, och har man inte det så funkar det inte. Svårt för dej att förstå, för vi täppte till din väg ut, den vägen ut som du tror hjälper din familj, för om du får ta den vägen ut, så hjälper du din familj med ett problem mindre att lösa, tror du, snällt tänkt, men för dej är inte problemet löst, för du löser inte problemet själv utan hjälp:(
Jag hoppas att vi kan nu lösa en liten del av ditt problem, när vi har varit hos läkaren och bup, jag hoppas att dom kan lösa några knutar åt dej, för du vill inte va såhär,för det är inte du!!
Om jag kunde lösa alla problem i ett nafs, så skulle jag göra det, om jag skulle kunna ta alla negitiva känslor och stoppa dom i en påse och kasta dom så skulle jag göra det, men negativa känslor går inte att stoppa i en påse.
Om jag kunde skulle jag kunna va överallt så skulle jag va överallt. Men jag är bara en människa, jag kan inte klona mig. Om jag kunde ta era problem åt er skulle jag göra det, och så skulle jag kasta dom så långt bort jag kunde, men jag kan inte det, men det jag kan göra är att vara där för er, prata med er, försöka att få er att se lite längre fram på vägen, förbi hindren!!
Försöka få er att se att ni har varandra, och att ni har åstakommit så mycket tillsammans, ni måste även om det är svårt att se förbi hindren som kommer i en rasande fart, att ta sats och hoppa tillsammans:)
Även när det känns som att ni vill ge upp, så har ni varandra trots era olikheter...
Denna tyckte jag var lite tänkvärd:)
Ha det gott...
Man hakar upp sig på saker som är obefintliga men som känns som stora, stora saker som inte fungerar fast man vill att det ska fungera. Hur svårt ska det vara att göra det man blir bedd att göra, men dom sakerna blir svåra att göra när inte hjärnan hänger med, man fastnar i ett läge där hjärnan går på tomgång, du hör vad dom säger men det kopplar inte för det är fullt, det är fullt att du inte hittar någon väg ut, förutom en väg som är helt ologisk i alla andras öron, för det du säger hänger inte ihop med verkligheten. Det du vill göra kan fungera men man måste har ekonomi för det, och har man inte det så funkar det inte. Svårt för dej att förstå, för vi täppte till din väg ut, den vägen ut som du tror hjälper din familj, för om du får ta den vägen ut, så hjälper du din familj med ett problem mindre att lösa, tror du, snällt tänkt, men för dej är inte problemet löst, för du löser inte problemet själv utan hjälp:(
Jag hoppas att vi kan nu lösa en liten del av ditt problem, när vi har varit hos läkaren och bup, jag hoppas att dom kan lösa några knutar åt dej, för du vill inte va såhär,för det är inte du!!
Om jag kunde lösa alla problem i ett nafs, så skulle jag göra det, om jag skulle kunna ta alla negitiva känslor och stoppa dom i en påse och kasta dom så skulle jag göra det, men negativa känslor går inte att stoppa i en påse.
Om jag kunde skulle jag kunna va överallt så skulle jag va överallt. Men jag är bara en människa, jag kan inte klona mig. Om jag kunde ta era problem åt er skulle jag göra det, och så skulle jag kasta dom så långt bort jag kunde, men jag kan inte det, men det jag kan göra är att vara där för er, prata med er, försöka att få er att se lite längre fram på vägen, förbi hindren!!
Försöka få er att se att ni har varandra, och att ni har åstakommit så mycket tillsammans, ni måste även om det är svårt att se förbi hindren som kommer i en rasande fart, att ta sats och hoppa tillsammans:)
Även när det känns som att ni vill ge upp, så har ni varandra trots era olikheter...
Denna tyckte jag var lite tänkvärd:)
Ha det gott...
Bra nyheter!
Då var det klart, domen har kommit och det var bra, nu är det bara att fortsätta framåt, och lägga detta bakom sig så gott det går. Det är inte så att man bara kommer att glömma, men man måste se till att det bearbetas så gott det går:( Det har varit en lång väg att gå, men nu går det framåt och det är ju så att med något dåligt följer nåt bra.
Det är snart sommar och med allt det som följer, visst ser man fram mot sommaren, och iår ska vi till falsterbo, bara jag och min syster, vi ska vara där i 2 dagar och för en gångs skull ska vi se huntingen iår det ska bli kul, hoppas bara att väder gudarna är med oss:)
Hur ska man gå vidare?
Det är frågan, som man kan få många olika svar på, så som jag ser det så visst kan man bearbeta det, för mig funkar det inte att göra det, för det tar upp så många känslor som man inte kan hantera. Å denna mur man har byggt upp under alla dessa år, ja den är välbyggd. Att behöva visa sitt innersta är jobbigt, det gör så att jag känner mig svag, det är nåt jag inte vill vara.Det är bättre att trycka ner det, visa en stark fasad, visst det kommer en dag då man inte kan visa en stark fasad, men den dagen jag visar mej svag är bara för min syster, för hon är den som kan läsa mig och som jag vet inte tycker jag är svag. Om någon gått mina skor och mitt liv det jag har sett i min familj, ingen kan säga att jag är svag.
När jag var liten det ända jag ville ha va en normal familj, men det fick jag inte, missförstå mej rätt, men jag ville ha en Svensson familj, det fick jag inte. Min mamma har gjort ett jättebra jobb med oss barn, hon gjorde ett bra jobb att försörja oss. Utan henne vart hade vi varit idag mån tro?
Till min syster säger jag bara: Det är en lång väg att gå, man nöter många skosulor, men även om vägen är lång så lär man sig nåt på vägen, bara man har några som stöttar en på den långa vägen, så går det att ta sig till slutet av vägen:)
Ha det alla och ta vara på varandra:)
Det är snart sommar och med allt det som följer, visst ser man fram mot sommaren, och iår ska vi till falsterbo, bara jag och min syster, vi ska vara där i 2 dagar och för en gångs skull ska vi se huntingen iår det ska bli kul, hoppas bara att väder gudarna är med oss:)
Hur ska man gå vidare?
Det är frågan, som man kan få många olika svar på, så som jag ser det så visst kan man bearbeta det, för mig funkar det inte att göra det, för det tar upp så många känslor som man inte kan hantera. Å denna mur man har byggt upp under alla dessa år, ja den är välbyggd. Att behöva visa sitt innersta är jobbigt, det gör så att jag känner mig svag, det är nåt jag inte vill vara.Det är bättre att trycka ner det, visa en stark fasad, visst det kommer en dag då man inte kan visa en stark fasad, men den dagen jag visar mej svag är bara för min syster, för hon är den som kan läsa mig och som jag vet inte tycker jag är svag. Om någon gått mina skor och mitt liv det jag har sett i min familj, ingen kan säga att jag är svag.
När jag var liten det ända jag ville ha va en normal familj, men det fick jag inte, missförstå mej rätt, men jag ville ha en Svensson familj, det fick jag inte. Min mamma har gjort ett jättebra jobb med oss barn, hon gjorde ett bra jobb att försörja oss. Utan henne vart hade vi varit idag mån tro?
Till min syster säger jag bara: Det är en lång väg att gå, man nöter många skosulor, men även om vägen är lång så lär man sig nåt på vägen, bara man har några som stöttar en på den långa vägen, så går det att ta sig till slutet av vägen:)
Ha det alla och ta vara på varandra:)
Nu var det länge sen, väldigt länge sen..
Då har man hittat hit igen, det var evigheter sen jag var här och blogga, men bättre sent än aldrig som det heter:)
Vet inte riktigt vart man ska börja, men det har varit väldigt mycket som har hänt, sen sist jag blogga, och om jag fick bestämma så önskar jag att det aldrig hänt, men nu är vi här och måste göra det bästa av det som är.
Det sista jag skrev här på bloggen var om min far och hans operation, som gick bra och det gick även bra att se till att hans hund Alex kom till dom gröna ängarna fast det är det sista man vill göra så fanns det inga alternativ än det:(
Men nu är det som det är och det ända man kan göra är att gå vidare, något jag har gjort, och förra året och även iår har det varit körigt i mitt liv. Å jag tror att jag har tappat bort mig själv lite, för jag vet inte vad jag håller på med emallanåt.
Det kan lätt bli så när man inte stannar upp och tittar, och då menar jag verkligen tittar, för många känslor är undanträngda, och dom ska komma upp till ytan en dag, är det då någon som kommer att va där när jag bryter ihop? För det är mycket där nu, allt som har varit med min häst, min syster med familj, mina egna tankar, det är mycket att bära på, och som egentligen skulle behöva komma upp till ytan, men jag är rädd att om jag släpper på ventilen så exploderar det, å det är inte bra.
Nu undrar ni säkert vad det är med hästen, jo han har sammanväxta kotor i ryggen, och efter att ha varit på strömsholm fram och tillbaka för behandlingar så blev han friskförklarad. Han var frisk i 3 veckor, jag trodde jag skulle bryta ihop, gjorde inte det, utan åkte till Åsa Frykman och ultraljuda ryggen och den prognosen var dyster, jag fick frågan om jag ville ha honom utdömd eller om jag ville ge honom en chans till, jag gav honom en chans till, idag är ryggen symtomfri en så länge, men det gnager i mitt huvud varje dag jag rider eller tömkör, så kollar jag hur han är, vad han gör, och undrar är han frisk? Han fungerar fortfarande, men mina tankar är nåt helt annat, för jag älskar denna häst, så mycket, så det sista jag vill är att ta bort honom, men vi jobbar på för att så länge det är bra så är det bra, annars måste man ta beslutet, och det är bara jag som kan göra det:(
Min syster familj, ja när ska det sluta, om jag kunde så skulle jag stoppa tiden, dra tillbaka den till tiden när det var problemfritt, men det går inte. Det har varit så mycket att det går inte att få ner på pränt, för det är mycket, och jag kan säga att vara en närstående är svårt, svårt att kunna hantera alla deras känslor och hopplöshet, och samtidigt va den som är där och stöttar alla. Å att kunna prata med ett barn, som har så många saker igång i huvudet, ja det är en utmaning kan jag lova. Det ända jag kan göra är att försöka hålla en distans till det,även om det är svårt, det är svårt att inte ta till sig, för det är inte riktat mot en, men det är svårt, för det ända man vill är att krama om och ta bort allt det som gör ont. Men jag har lärt mig att man kan inte ta bort det onda åt någon annan:( Hur tar jag det? Jo, bra eller inte bra, ibland skulle jag vilja att nån bara tog det åt mig, tog bort mina känslor, för det är jobbigt att ha känslor i vissa fall...
Jag är stark, men ibland skulle jag vilja va svag också:(
Ta vara på varandra:)
Vet inte riktigt vart man ska börja, men det har varit väldigt mycket som har hänt, sen sist jag blogga, och om jag fick bestämma så önskar jag att det aldrig hänt, men nu är vi här och måste göra det bästa av det som är.
Det sista jag skrev här på bloggen var om min far och hans operation, som gick bra och det gick även bra att se till att hans hund Alex kom till dom gröna ängarna fast det är det sista man vill göra så fanns det inga alternativ än det:(
Men nu är det som det är och det ända man kan göra är att gå vidare, något jag har gjort, och förra året och även iår har det varit körigt i mitt liv. Å jag tror att jag har tappat bort mig själv lite, för jag vet inte vad jag håller på med emallanåt.
Det kan lätt bli så när man inte stannar upp och tittar, och då menar jag verkligen tittar, för många känslor är undanträngda, och dom ska komma upp till ytan en dag, är det då någon som kommer att va där när jag bryter ihop? För det är mycket där nu, allt som har varit med min häst, min syster med familj, mina egna tankar, det är mycket att bära på, och som egentligen skulle behöva komma upp till ytan, men jag är rädd att om jag släpper på ventilen så exploderar det, å det är inte bra.
Nu undrar ni säkert vad det är med hästen, jo han har sammanväxta kotor i ryggen, och efter att ha varit på strömsholm fram och tillbaka för behandlingar så blev han friskförklarad. Han var frisk i 3 veckor, jag trodde jag skulle bryta ihop, gjorde inte det, utan åkte till Åsa Frykman och ultraljuda ryggen och den prognosen var dyster, jag fick frågan om jag ville ha honom utdömd eller om jag ville ge honom en chans till, jag gav honom en chans till, idag är ryggen symtomfri en så länge, men det gnager i mitt huvud varje dag jag rider eller tömkör, så kollar jag hur han är, vad han gör, och undrar är han frisk? Han fungerar fortfarande, men mina tankar är nåt helt annat, för jag älskar denna häst, så mycket, så det sista jag vill är att ta bort honom, men vi jobbar på för att så länge det är bra så är det bra, annars måste man ta beslutet, och det är bara jag som kan göra det:(
Min syster familj, ja när ska det sluta, om jag kunde så skulle jag stoppa tiden, dra tillbaka den till tiden när det var problemfritt, men det går inte. Det har varit så mycket att det går inte att få ner på pränt, för det är mycket, och jag kan säga att vara en närstående är svårt, svårt att kunna hantera alla deras känslor och hopplöshet, och samtidigt va den som är där och stöttar alla. Å att kunna prata med ett barn, som har så många saker igång i huvudet, ja det är en utmaning kan jag lova. Det ända jag kan göra är att försöka hålla en distans till det,även om det är svårt, det är svårt att inte ta till sig, för det är inte riktat mot en, men det är svårt, för det ända man vill är att krama om och ta bort allt det som gör ont. Men jag har lärt mig att man kan inte ta bort det onda åt någon annan:( Hur tar jag det? Jo, bra eller inte bra, ibland skulle jag vilja att nån bara tog det åt mig, tog bort mina känslor, för det är jobbigt att ha känslor i vissa fall...
Jag är stark, men ibland skulle jag vilja va svag också:(
Ta vara på varandra:)
